Jag ville inte ge din min värdighet men här har du den

Jag kan inte andas, hittar ingen luft. Jag kan inte hindra tårarna. Jag hittar inget att hålla fast vid och jag kan inte leva. Jag kan inte finnas. Men det gör jag, ändå. På något vis.

Jag tror inte att jag är kär i dig men jag har aldrig älskat någon så här tidigare. Ett tag trodde jag att jag var det, kär. Sedan tyckte jag att jag insåg så oerhört tydligt att jag inte var det. Inte alls. Nu har jag ingen aning, om någonting. 

Bara att jag aldrig tidigare påverkats så av en annan människa. Jag har aldrig gråtit så mycket, aldrig haft sådana intensiva ångest- och panikattacker, aldrig tidigare mitt på ljusa dagen låst in mig i något nedsläckt badrum, ihopkrupen på badrumsgolvet, gråtandes tills jag slutat att andas. Jag har aldrig tidigare hamnat på akutpsykiatrin på grund av en annan människa och jag har aldrig tidigare velat dö så mycket som när jag låg där. Inte för att jag inte ville leva utan för att jag inte kunde.

Du säger att du inte är bra med ord men det är just det du är, det är med dina ord som du har förstört mig. Brutit ner mig, bokstav för bokstav. Ord jag aldrig bett om. Jag har aldrig ens vetat vad jag själv velat men när jag frågade, varför sa du att det inte fanns någon annan? Varför sa du att jag var den du ville vara med och att ingen kunde ersätta mig? Varför sa du att jag förändrat ditt liv och varför sa du att jag förändrat dig och varför sa du att jag var allt när jag inte var någonting? 

Ingen kommer någonsin kunna förändra dig.

Varför litade jag inte på min magkänsla från början, när jag alltid annars går efter mina känslor, alltid agerar efter hur jag känner, alltid litar på mig själv. Varför litade jag inte på mig?

Det är inte bara du. Det är nog till största delen jag. Förmodligen. Uppenbarligen. Det har kanske inte alls med dig att göra. Men du är den enda människa jag någonsin funnit trygghet i, under min livstid. Du var det första och enda jag kunnat hålla mig i. Du räddade mig. Och du har ljugit för mig under hela tiden. Och jag har låtit dig. Du visste. Jag visste. Och nu är jag där du var när vi först träffades. Min hud är lika trasig som din, mitt hjärta lika obefintligt. Jag kanske aldrig blir jag igen. Det kanske är lika bra. 

Du mår bättre. Som om jag tog ditt mående, som om vi bytte plats. Det är söndag och klockan är 00:34. Det är påskfasta men söndag är ät-dag och jag har på dessa 34, nu 35, minuter hunnit hetsäta en hel påse popcorn och kräkts upp dom igen. Dricker vin blandat med tårar och hatar och älskar dig och hatar och älskar mig och har gått igenom hela min telefonlista så många gånger att jag tappat räkningen, för att försöka hitta något nummer att ringa. Men jag har inga ord till någon annan. Fast jag aldrig vill se dig mer. 

Jag kanske inte är kär i dig men jag älskar dig. Allt jag någonsin velat är att ha dig i mitt liv, den riktiga du. Jag ville att du skulle öppna dig för mig. Det gjorde du ibland, mer än jag någonsin kunnat önska. Men du stängde dig alltid lika snabbt. Jag når inte fram till dig och jag orkar inte försöka längre.

Jag sa att jag aldrig skulle gå men du tvingar mig att lämna. Förlåt mig. Jag fixar inte mer.

Och du behöver mig inte längre. Jag behöver dig och jag har låtsats att du fortfarande behövt mig men det gör du inte. 

Fast du vet var du hittar mig. Var du ska leta. 

Och jag vet
Att du är allt 
Och jag är ingenting


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback